Portfölj (portfolio)
Intressetalong
Underhållning

Nyårsbrev

1999
framtidsvisioner

När jag var liten gick det en TV-serie som hette Månbas Alpha. Den gjordes i början på 70-talet och hade placerats långt fram i tiden. Handlingen utspelades på en station på månen där man lagrade kärnavfall. Kärnavfallet exploderade (jag minns inte om det var ett sabotage, eller om det bara var ett misstag) och månen sköts ur sin bana och ut på en resa i rymden. Jag följde serien och förundrades av alla fantastiska apparater de hade och alla äventyr och problem de råkade ut för. Datorer, som täckte hela väggar, som man matade in uppgifter i och som svarade med små pappersremsor. Fantastiska rymdskepp som gled över månens yta. Handligen var inte så viktig. Originaltiteln på serien var 1999. 

Nu har det året passerat, och det vi kan konstatera är att mänskligheten ännu inte har några baser på månen (även om NASA nu har planer på det). Samhället som helhet har utvecklats, men inte så mycket som det hade i serien, men teknologin har passerat alla gränser som vår fantasi kunde sätta upp då. Ofta är det så att verkligheten inte tar den väg som fantasin stakar ut. Orwell hade en dyster framtidsvision i 1984. Året passerade, och storebror dök inte upp (åtminstånde inte så stor, stark och mäktig som i boken). 1999 har passerat, och vi har inga baser på månen, men vi har datorer överallt. 

Nästa årtal att jämföra med blir Arthur C Clarkes 2001, och jag är ganska säker på att även han missade grovt. 

Det är viktigt att ha framtidsvisioner, för utan dem kommer man inte framåt. Det är inte alltid så viktigt att träffa rätt med sina visioner. Vad som däremot är viktigt, tycker jag, är att ha positiva framtidsvisioner för vi har en förmåga att sträva i våra visioners riktning. 

Så här i slutet på ett år kan man titta bakåt och försöka dra lärdom av de misstag som gjorts under året. I slutet på ett decennium kan man kontemplera över utvecklingen och förändringarna i samhället och fundera "Var det så länge sen som..." eller "Var det inte längre sen...". 

1900-talet har varit ett turbulent centennium, med stora tragedier och fantastiska bedrifter. I slutet på ett millenia finns det många stora lärdomar att dra av ett tusen år av händelser och uppenbarelser för att kunna se framåt på 2000-talet med tillförsikt och hopp. 

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR 

/Ricki

2000
runt runt som i en karusell

Snurrigt värre kan de bli...

Allting går runt så här års. Vi har nu nått slutet på år 2000. Jag skulle kunna upprepa större delen av mitt brev från förra året, eftersom det egentliga millenniumskiftet är i nu, men det gör jag inte. Det skulle bli så tjatigt. Om man i stället tittar tillbaka på det gångna året en liten stund, kan jag inte låta bli att undra om inte någon måste ha räknat fel. Jag tänker på alla som förutspådde diverse hemskheter från naturkatastrofer till jordens totala undergång. De kanske i själva verket pratade om det muslimska skiftet som sker om sådär 400 år.

För att inte tala om den fruktade Y2K-buggen. Den såg i alla fall inte jag så mycket av. Det måste vara historiens största anti-klimax. Nä, då är jag mer orolig för den fjärde Juni 2079. Då tar mängden tillgängliga datum slut för datorer. Den femte Juni blir datumet den första Januari 1900 igen. Tiden går tillbaka helt enkelt. Men vi får väl hoppas att man har ordnat det tills dess.

Sjuttiotalet med snuskbrun manchester och vida byxben verkar ha kommit tillbaka i modet igen. Allting verkar komma tillbaka förr eller senare, men det förändras ändå på något vis. Det går inte att spara kläder i 20-30 år och tro att man skulle kunna använda de när trenden återkommer. Om tio år kommer säkert modet från åttiotalet tillbaka, men omformad lite. Breda axlar och korta kavajjackor med uppkavlade ärmar. Svart och vitt kryddat med någon passande pastell.

En annan sak som har kommit tillbaka är huvudbonad. För 40 år sedan hade nästan alla hatt, nu har man keps. Men det har kommit tillbaka. Det verkar som om allt kommer tillbaka så småningom.

Det kanske är därför det går runt så här års. Man kommer tillbaka till Jul och nyår varje år, och det ser nästan lika ut varje år. Lite förändrat, någon av släktingarna har fått barn, andra har skaffat sig skägg, men det är ändå samma. Samma, fast lite annorlunda. Det är väl det som också är tryggheten. Man vet liksom vad som kommer, men blir ändå lite överraskad varje år.

Slutligen ett par ord som används i filmen "A Long Kiss Goodnight" ord, som jag tycker passar så här års:

May the best of your past be the worst of your future.

God Jul och Gott Nytt År

/Ricki

2001
perspektiv

2001 är snart slut. Som jag förutspådde i mitt nyårsbrev för två år sedan blev det inte alls som i boken. Det är väl kanske inte något revolutionerande påstående, men ändå...

2001 blev ett händelserikt år i alla fall. Nyhetssammanfattningar kommer det bli många av under de närmaste dagarna, så jag avstår från att försöka sammanfatta årets stora händelser. Allt beror ändå på från vilken vinkel man ser det.

När min storebror var liten tog mamma med honom på en mässa. Efter en liten stund, som för honom måste ha känts som en mindre evighet, sade han: - Mamma, kan vi gå hem nu? Mamma svarade: -Men vi har ju bara varit här en liten stund... Vi har ju inte sett allt än. Varför vill du gå hem? Hans svar beskrev mässan ur hans synvinkel... -Det är så mycket fötter här.

Hur man uppfattar saker beror på ur vilken synvinkel man ser det. Ur min brors synvinkel, halvannan meter över backen, bestod mässan uteslutande av fötter.

I reklamens värld, där jag tillbringar stora delar av min tid, beror nästan allt på vilken synvinkel man väljer att beskriva verkligheten ur. Jag vet inte hur sant detta är, men när en reklabyrå fick uppdraget att göra reklam för en allt annat än okänd bil; Rolls Royce. Att göra reklam för något som är så välkänt som detta varumärke är inte lätt, men man beslutade sig för att spela på komforten. Rubriken blev: The only thing you can hear when you drive a Rolls Royce is the quiet sound of the quartz clock.

Teknikerna såg saken ur ett annat perspektiv... Vi måste göra något åt det där förbaskade klockan!

År 2001 ur mitt perspektiv har, liksom min brors uppfattning av mässan, bestått av mestadels fötter... (Som alla som träffat mig under året vet...). Först min sons. Som efter två års kämpande med diverse läkare äntligen fick sin operation under sommaren. Tack till Henrik W och alla sjuksystrar på Astrid Lindgrens barnsjukhus (Jag tänker inte berätta hela den historien här. Den som inte hört den och vill veta vad det handlar om kan få reda på det separat...)

Andreas sommar blev intressant om inte annat. Operation direkt efter skolavslutningen, nio dagars vistelse på sjukhus, och gåendes med kryckor större delen av sommaren. Ett antal turer till sjukhuset med undersökningar och omplåstringar. En resa till Italien som nog skulle ha vart roligare om han hade kunnat gå ordentligt. (Han hade kul ändå i och för sig, för bada, det kunde han)

Efter vår resa till Italien var det min tur. Från en stege (pinsamt nog det näst nedersta staget) ramlade jag och stukade foten (vänster) och bröt handen (höger). När jag låg på sjukhuset och väntade på att det skulle bli min tur lärde jag mig att alltid ha klocka på mig. Det fanns nämligen ingen klocka i rummet, och jag hade ingen på mig. Tiden känns väldigt konstig när man inte har någon möjlighet att mäta den. Eftersom jag inte kunde använda kryckor blev det lite svårt att ta sig fram. Tänk vad en trappa ser annorlunda ut när man inte kan gå i den.

Nu i slutet på December var det dags igen för Andreas att ta sig till sjukhuset och skruva ur lite skruv ur foten. Men nu äntligen efter drygt två år kommer han att kunna gå normalt igen.

Ett år kan ibland sammanfattas av vad man har lärt sig...

Det är inte höjden på fallet som avgör skadan. (Både Andreas och jag skadade oss på låga höjder.) Ta vara på fötterna. Det är de man tar sig fram med. Försök alltid att se saker ur fler synvinklar. Det berikar livet. Behåll klockan på. Njut av livet! För som någon sade; Jämfört med alternativet är inte livet så tokigt!

Gott nytt år

/Ricki

2002
UPPFÖRSBACKAR

Då kan vi snart lägga 2002 till handlingarna. Det känns skönt att kunna göra det. Om jag skulle göra en film på det här året skulle titeln bli "Tre begravningar och tre dagar i Amsterdam". Obehagligheterna har avlöst varandra slag i slag. Man kan kanske säga att det här året har varit som en slags mental hinderbana. Något jobbigt som måste forceras för att komma i mål. Men vänta ett tag. Om jag fortsätter på det här sättet kommer min krönika att bli en enda lång klagosång, och det går ju inte för sig!

För några år sedan skrev jag att det är viktigt att ha positiva framtidsvisioner. Jag lägger nu till att det är viktigare att ha en positiv inställning när det är jobbigt än när det går bra, för det är när det är jobbigt som det behövs som mest. Jag menar inte att man skall vara flåshurtigt glad hela tiden, men att man i varje situation skall försöka se det som är positivt och rikta kompassen efter det.

Jag såg ett program på TV för länge sedan där en amerikansk kändis berättade om hennes sätt att bevara de goda stunderna för att kunna återvinna glada minnen. Hon skrev ner några rader om en händelse eller upplevelse som hon tyckte var trevlig på en lapp och lade lappen i en låda. I den lådan lade hon också bilder och småsaker som återväckte särskilda minnen. Med åren växte innehållet och hon fick lov att utöka antalet lådor. När hon känner sig nere tar hon fram lådorna och rotar lite, minns och gläds. Det här är en bra idé.

Vad finns av 2002 att spara?

Det som under året har förlorats är det som syns genom sin frånvaro, men i denna frånvaro kan jag hitta något viktigt. Jag har träffat nya människor som har blivit mina vänner. Dessa vänskapsband är dessutom styrkta av omständigheterna vi träffades i. Stoff, Eva, Åsa, Nic, Kjell och Berit, för att bara nämna några särskilt, men det finns många fler. Ni betyder mer för mig än vad jag tror att jag har sagt.

Vänner är viktiga.

Putte är en släkting som återinträdde i mitt liv på en av årets begravningar. Det var ungefär 35 år sedan jag såg Putte senast. Jag kommer visserligen inte ihåg det, men vi har räknat ut att det måste vara så länge sedan. Och nu har vi återupptagit kontakten. En annan del av min släkt, min syster, och jag pratar med varandra så gott som dagligen. Släkten är en av de saker som man får på köpet i livet. Det är en resurs man skall vårda för då har man någon att vända sig till när det blir svårt. Släkt är viktigt.

Under de svåraste delarna av året har mina närmaste sett mig i ett skick som i bästa fall skulle kunna beskrivas som bräckligt. Min familj som först blev smått chockad, fanns sedan där som en mental krycka för att stödja och hjälpa mig på fötter. Inte lika bokstavligt som förra hösten, då jag stukade foten och bröt handen, men minst lika påtagligt. Isabella, min underbara dotter, har mer än en gång funnits där för mig på ett sätt som jag aldrig hade kunnat ana. Tack än en gång för tofflorna! De tre underbara dagarna i Amsterdam med, min fru, Mona är något jag kommer att kunna leva på länge. Familj är viktigt!

I den dagliga jakten glömmer man ofta bort det som är viktigt; Vänner, släkt och familj. Är det inte själva f-n att man skall behöva gå igenom en massa jobbigheter för att komma fram till det som, när man tänker efter, är självklart. Med värmen och stödet från vänner, släkt och familj kan man överkomma större svårigheter och genomlida mycket mer än om man skulle vara ensam. Livets hinderbanor blir reducerade till uppförsbackar och den delade glädjen blir större. Med en glad inställning blir livet lättare.

Med förhoppning om ett gott 2003!

/Ricki

In memoriam

Mikael "Eden" Edenholt

Maj Rybrant

Smulan

2004
dualitet